Idag känns livet lite lättare, har inte speciellt ont och har fått ganska mkt gjort här hemma. Skönt..

Det enda som saknas just nu är min Putta, saknar henne otroligt mkt.

Vi skulle ju va tjockisar tillsammans, vi skulle hjälpas åt och vara där för varandra. Ingenting är lika roligt utan henne, jag vill inte sitta här hemma i smyg och glädjas åt henne. Vill krama om henne och säga att hon är den sötaste gravida lilla kvinna som finns, vill prata grav.krämpor och jämnföra "kulor".

Och det värsta av allt är att jag trodde allt var bra, jag trodde att allt skulle bli som förut. Sen vet jag inte vad som hände?

Min älskade lilla Putta, du och jag mot världen...eller hur?