År 2005 träffade jag min sambo och blev löjligt kär,ni vet så där så man går omkring och har konstant träningsvärk i käften för att man går runt och ler som en fjant. Man kan knappt äta, inte sova och det känns som att världen går under om man är ifrån varandra mer än 30 min. Tack och lov blev jag normal igen efter många om och men. Nu vet jag att jag kan leva utan honom, jag vill bara inte. 

Jag vill bo med min knasboll, jag vill föda hans barn (smärtångest) och jag vill planera hemska tältsemestrar som aldrig blir av med honom.

Jag gillar att ligga och prata om allt mellan himmel och jord med honom, nästan lika mycket som jag gillar att ligga i soffan och skratta åt hans fisar en lördagkväll. =P 

Jag älskar att han kallar mig för Lillfot, jag älskar att han tror att jag inte klarar mig själv bara för att jag har en bebis i magen, men allra mest så älskar jag när han pussar och kramar om mig varje morgon innan han går till jobbet, trots att jag är halvt medvetslös och bara muttrar åt honom.

Jag älskar mitt liv och det faktum att han är en stor del av det.

Snart blir vi dessutom 3, våran lilla flicka är beräknad den 9/9 och vi längtar oss blåa efter att få hålla om henne.

Pappas flicka och mammas lilla skatt, vi älskar dig!

Livet leker och jag älskar varje sekund av det!